Nazistiska läkare

Ladda ned texten här!

Läkarnas roll i nazisternas raspolitik
Många läkare i Tyskland på 20 och 30 talen sympatiserade med nazisternas raspolitik. Redan 1929, tre år innan nazisternas maktövertagande så fanns det ett nazistiskt läkarförbund i Tyskland. Detta hade tre tusen medlemmar. 1933 kom de Tyska överläkarna dr Gerhard Wagner och dr Stauder överens med Hitler att de skulle hjälpa till att "eliminera de judiska elementen i Tysklands kulturliv". Dessutom skulle de lägga "en grund för nationens genetiska hälsa genom omfattande forskning, uppfostran, av befolkningen och genom praktiskt arbete.
Under slutet av 30 talet och början av 40 talet anslöt sig allt fler Tyska läkare till nazist partiet. På 40 talet var ca 45 % av den tyska läkarkåren medlemmar i nazistpartiet. Hitler betraktades av flera läkare som den förste politiske ledare som hade förstått vikten av rashygieniska åtgärder, något som under decennier hade diskuterats av de tyska forskarna. Under Hitlers tid fanns ett 15-tal rasbiologiska tidskrifter i Tyskland. Dessutom öppnades rasbiologiska institut. Professurer i rasbiologi upprättades. Men dessa företeelser var tyvärr inte bara unika för nazityskland. 1922 öppnades ett rasbiologiskt institut vid Uppsala universitet. Detta hade nära kontakter med sina "kollegor" i Tyskland.
Nazisterna var beroende av läkare för att kunna genomföra flera av sin sjuka planer. I juni 1933 utfärdades en steriliseringslag som gick ut på att alla människor med genetiskt ärftliga sjukdomar skulle steriliseras. Detta skulle ske även om offren inte samtyckte, det kunde dessutom genomföras med våld. Läkare kunde kalla på polishjälp om han förhindrades att genomföra detta. I läkartidningen Deutsches Ärtzeblatt hyllade man denna reform. Den beskrevs som "omtanke för kommande generationer".
1935 kom Nürnbergslagarna de skulle förhindra att "den ariska rasen smutsades ned". Bland annat så förbjöds äktenskap mellan arier och ickearier (bl.a. judar). I vissa fall krävdes läkarintyg för att äktenskap skulle få ingås.
I september startade ett program som skulle eliminera människor som levde ett ovärdigt liv. Läkare ställde frivilligt upp i kommittéer som bestämde vilka som skulle dö och vilka som skulle få leva. Dessutom utvecklade läkare effektiva och billiga avrättnings metoder. Dessutom spelade läkarna en stor roll i massavrättningarna av judar, zigenare och andra i nazisternas koncentrationsläger. De valde ut vilka som skulle dö och vilka som var arbetsföra (vilket betydde att de skulle få leva åtminstone ett kort tag till), vidare valde läkarna avrättnings metoder och gjorde experiment på offren.

Läkarrättegången
Mellan 1945-1946 pågick krigsförbryta rättegångarna mot de politiska ledarna i Tyskland. 12 av dessa dömdes till döden. När den avslutats startade de inte fullt lika kända läkarrättegången. Den var till skillnad till den tidigare nämnda rättegången inte en internationell rättegång utan en ren amerikansk affär. Den gick under betäckningen "United States of America vs Karl Brandt (Karl Brandt var Hitlers närmaste läkare). Domarna i denna rättegång hade tillgång till expertvittnen i form av två amerikanska läkare. Dessutom fanns överlevande från de ohyggliga brotten som vittnen. Även tyska och amerikanska försvars advokater fanns på plats.
Bland de åtalade fanns förutom Karl Brandt kända tyska forskare, klinikchefer och chefen för det tyska röda korset.
I anklagelserna ägnades lite tid åt läkarnas roll i massavrättningar i koncentrationsläger. Anledningen till detta var brist på bevis. Detta berodde på att vittnena (offren) var döda. Istället koncentrerades anklagelserna på brotten som hade begåtts i förklädnad av vetenskaplig forskning. Det beskrivs i detalj vad de anklagade gjort sig skyldiga till.
Detta material bevisar bland annat att läkarna inte handlade på order av, utan i samråd eller med tillstånd av regeringen. Läkarna som utförde denna sjuka "forskning" gjorde alltså det på eget initiativ. Inom den tyska regimen så var inrikesminister Heinrich Himmler ytterst ansvarig för dessa illdåd.
Ett exempel på detta är "experimentet" Sigmund Rascher i Dachau genomförde. Han ville undersöka hur människor klarade extremt höga höjder dvs. högt luft tryck utan syretillförsel. Han skrev därför till Himmler och bad om tillstånd att få försökspersoner (koncentrationsläger fångar), vilket han fick. Andra "experiment" i Dachau bestod i att undersöka hur låga temperaturer en människa kan överleva i.
Detta gjordes genom att låta dem stå nakna i sträng kyla eller låta dem sitta i iskallt vatten i tre timmar. Alla försöks personer dog när deras kroppstemperatur understigit 28 °C. Andra experiment som genomfördes var att undersöka hur människans kropp reagerar vid höga temperaturer och hur mycket saltvatten en människa kan dricka.
Stor vikt lades också vid metoderna för sterilisering. Detta sågs som en viktig del i den "slutliga lösningen". Metoder som man försökte med var strålning och att injicera olika ämnen i offrens kroppar.

Försvaret
Många av de åtalade försvarade sig med att försökspersonerna var brottslingar som ändå skulle avrättas, att en del faktiskt befriades om de överlevde försöken samt att de var viktiga för den tyska krigs insatsen och att de i vissa fall visade hur man kunde rädda livet på flera andra människor. Ett annat försvar som anfördes var att även amerikanska forskare gjort försök på fångar. Detta var helt korrekt, men de amerikanska fångarna var frivilliga, vilket de tyska försökspersonerna inte var. Dessutom så utgick inte amerikanerna från att deras försökspersoner skulle dö, vilket tyskarna gjorde. Rättegången avslutades den 19:e augusti 1947. Samma dag offentliggjordes Nürnberg-koden. I juni 1948 avrättades 7 stycken tyska forskare, som blivit dömda till döden, genom hängning.

Dom
Sju stycken av de 23 anklagade till detta dömdes till döden genom hängning. Dessa var Viktor Brack, en ekonom utan läkarutbildning som konstruerade en disk som kunde sterilisera människor på ett par minuter med hjälp av strålning. Karl Brandt, professor, doktor, kirurg samt Hitlers personliga läkare. Han var kommissarie för hälsoväsendet och en av de ansvariga för avrättningar av personer som ansågs ha ovärdigt liv (handikappade och andra med fysiska ofullkomligheter). Rudolf Brandt, juridisk doktor som ingick i Himmlers personliga stab. Han var därigenom ansvarig för utnyttjandet av fångar i medicinska experiment. Karl Gebhardt, professor, kirurg samt president i tyska Röda korset. Waldemar Hoven, Chefsläkare i koncentrationslägret Buchenwald. Joachim Mrugowsky, professor, doktor samt Waffen SS chefshygieniker. Wolfram Sievers, generalsekreterare vid forsknings institutet Ahnenerpe och ansvarig för anskaffning av judiska skelett till institutet.
Några undgick avrättning. Sigmund Rascher, ansvarig för experiment i Dachau, avrättades av nazisterna själva sedan han befunnits skyldig till barnarov. Josef Mengele, ansvarig för tvillingexperiment och mord i Auschwitz (flydde till Sydamerika). Holzlöhner, också delaktig i tortyr i Dachau och begick senare självmord. Leonard Conti hänge sig i sin cell innan rättegången.

Nürnberg-koden
Denna kod var ett direkt resultat av tyskarnas övergrepp under täckmanteln medicinsk forskning. Den upprättades för att förhindra liknande grymheter i framtiden. Den består av tio punkter:
1. Frivilligt deltagande i försöken är en absolut förutsättning. Försöksledaren är ansvarig för att fullständig och korrekt information ges till försökspersoner. Han ska också ha fullständig insikt i vad försöket innebär.
2. Försöket måste förväntas, ge viktiga resultat som är av värde för samhället.
3. Försöket ska baseras på djurförsök och på goda kunskaper om sjukdomstillståndet.
4. Försöket ska göras på ett sådant sätt som minimerar alla typer av skador.
5. Inget försök får göras om man har skäl att tro att det medför skada eller död, utom ifall läkaren själv deltar i experimentet.
6. Risken med försöket får aldrig överstiga betydelsen av de förväntade resultaten.
7. Noggranna förberedelser och god utrustning krävs för att minska riskerna med försöket.
8. Försöksledaren måste vara vetenskapligt väl kvalificerad.
9. Försökspersonen måste ha rätt att avbryta försöket när han själv finner det lämpligt.
10. Försöksledaren är skyldig att avbryta försöket om han finner att försökspersonen riskerar att skadas.

Josef Mengele
Doktor Josef Mengele (1911-1979) var läkare och medicinsk forskare i Auschwitz . Han var en bayrare som hade doktorsgrad i filosofi och medicin. Josef anlände till lägret på våren 1943. Då var han 32 år gammal och hade precis återhämtat sig från skador som han fått på östfronten. Josef älskade musik, studerade Dante och var nästan alltid elegant klädd i en fräsch uniform. Han var så snygg, charmig och stilig att vissa kvinnliga interner faktiskt beundrade honom. En fånge har kallat honom en "fin människa" medan andra beskrivit honom som "fantastisk" och rentav "vänlig". Under denna yta döljde sig en sadist.
Mengele hade frivilligt anmält sig till Auschwitz II Birkenau för att få möjligheten att få bedriva forskning. Före kriget arbetade han vid det nazistiska understödda Institutet för ärftlighet och rasförbättring i Frankfurt. Han ville undersöka rasskillnadernas biologi. Hans var speciellt fascinerad av tvillingbarn, men även handikappade personer, puckelryggar, "jättar", dvärgar och annat ovanligt genetiskt "material".
Mengele var även en av de läkarna som vid selektionen i Auschwitz valde ut vilka som skulle direkt till gaskamrarna och vilka som skulle få leva ett tag till. Han njöt av att få stå med sin läderpiska och peka åt höger eller vänster, liv eller död samtidigt som han visslade operaarior av Wagner. I en enkel handrörelse sände han tusentals människor i döden. Han var förtjust i att ha makt över liv och död. I Auschwitz fick han öknamnet "Dödens ängel".
Eftersom Auschwitz var det allra största lägret, med mer än tusentals personer som anlände dit varje dag, var det också här som mängden av potentiella försökspersoner var som störst.
I Auschwitz II-Birkenau fick chefsläkaren Josef Mengele fria händer. Hans stackars försökskaniner utsattes bl.a. för smärtsamma hudtransplantationer, injiceringar av kemiska experiment och försök att ändra ögonens färg genom att spruta in ämnen i blodet. Andra fruktansvärda experiment gick ut på att testa hur mycket en människa klarar innan hon dör. De tvångsplacerade människor i kar, fyllda med kokhet vatten för att undersöka hur lång tid det tog innan personen dog. Samma försök utfördes även med iskallt vatten. Detta var alltsammans "dödsängelns dåd".
I januari 1945 försvann Josef Mengele från utrotningslägret. Han smet undan innan ryssarna befriade lägret. Han levde under alias på flera olika ställen i Tyskland innan han till slut flydde till Sydamerika. Han slapp undan rättegångarna mot de nazistiska läkarna och slapp i och med det hängning eller något annat straff. Han blev aldrig gripen, trots internationella försök att spåra honom. Hans familj skyddade honom och uppgav att han var saknad eller död. Först efter hans död erkände de detta och lämnade hans dagböcker och brev till utredare.
1979 dog Josef av ett slaganfall när han var ute och simmande i Brasilien. Då hade han gömt sig under falskt namn i 35 år. Många av hans offer kan inte tro på att han verkligen är död. Även om han är död, så lever han kvar i deras sinnen. I deras kroppar finns psykologiska och oförklarliga medicinska problem kvar som ett ständigt minne av Josef Mengele.

Vill du läsa mer om Mengele, "Dödens ängel"? Ladda ned filen här!